BOKNING

Tony Hall.
Tel: 0761-411605
email/epost


PRESSKONTAKT

Tony Hall.
Tel: 0761-411605
email/epost


BANDKONTAKT

email/epost




LADDA NED POSTER
Amazing Attentat

Köp singel/album

Nya tidens schlager 
LYSSNA PÅ SPOTIFY


KÖP PÅ iTunes ELLER AMAZON
Köp på iTunes   Köp på Amazon

KOLLA PÅ YouTube

Attentat Best of

LYSSNA PÅ SPOTIFY


KÖP PÅ iTunes ELLER AMAZON
Attentat köp på iTunes   Attentat köp på Amazon

Högaktuell video/dvd


Glöden slocknar aldrig 
Beställ video/dvd här: »

Facebook, Twitter och Instagram



Attentat på Twitter  Attentat på Instagram

BIOGRAFI

Biografi men inget testamente
Attentat i evighet

Attentat 1982
Jag har alltid älskat att sjunga. Som liten pojke stod jag mer än gärna uppe på en stol och sjöng för hela släkten när vi samlades i lägenheten i Kortedala vid familjehögtiderna. "Goderafton, goderafton både herre och fru." Men som tonåring brukar man sluta med dylikt. Då sjöng jag på fotobollsläktaren istället. Speciellt när GAIS spelade på bortaplan. "Blott ett lag med gröna svarta ränder."

Då gillade jag band som Slade, Sweet, T-Rex och Status Quo, men att jag skulle börja spela i band fanns det ingen tanke på. Det verkade så krångligt. Jag spelade fotboll istället. Ett radioprogram jag hörde den tuffa vintern då 1976 blev 1977 ändrade på allt. Sedan dess är ingenting sig likt. Sex Pistols, Buzzcocks och Chelsea vrålande direkt till mig. Punkens budskap var tydligt. Nu fick det vara nog. "Do it yourself". Du kan om du vill!

Dolores på Bomgatan blev först med att importera punksinglar och fanzines från London till Göteborg. Den ruffiga butiken blev en mötesplats för stans första punkare. Jag och min kompis Magnus "Paddan" Rydman träffade Martin "Grodan" Fabian på Dolores, han skrev låtar som "Skaparherre" och "Göteborgs Lucia", spelade gitarr och ville bilda band. Paddans parallellklasskompis hade en 13-årig liten späd lillebror som spelade trummor. Han hette Dag Wetterholm.

Attentat bildades i augusti 1978. Grodan och Paddan visade mig hur jag skulle spela bas. Det var enkelt. Att det blev jag som sjöng beror på att jag var den som snackade mest. De första veckorna sjöng Paddan och Grodan lika mycket som jag… Ett par månader senare stod vi på scen inför ett fullsatt Sprängkullen på en festival under parollen "Mot elitkultur". Sprängkullen var den alternativa svenska musikrörelsens flaggskepp i Göteborg. Festivalen helgen 24-25 november blev en stor seger för den nyfödda Göteborgspunken även om en del jazz- och symfonirockband kompletterade utbudet. De hamnade i skuggan. Det var Attentat, Glo, Liket Lever, Stick, Göteborg Sound, Slobobans Undergång, TT Garderob 100 och Bruset som publiken ville ha.

Snart var vi med i Garageligan, en sammanslutning av Göteborgs punkband som samarbetade i största allmänhet. För oss var det fantastiskt. Medlemmarna i Bruset och Göteborg Sound var äldre än oss och vi såg upp till dem. Allt de sa och gjorde kändes så rätt och jag registrerade allt mycket noga.

I maj 1979 smällde det. Vi bara hängde med strömmen, alla punkband i stan skulle spela in skiva och då gjorde Attentat det också. Den 20 mars begav vi oss till Packhusplatsen och Nacksvings mobila studio. Tekniker när vi spelade in "Ge fan i mej" och "Död bland döda" visade sig vara Nationalteaterns gitarrlegend Bengan Blomgren. Vi var inte imponerade. Inte han heller. Bengan såg ut som en fågelholk när Paddan försökte övertyga honom om att lägga på tre exakt likadana kompgitarrer på "Ge fan i mej". "Varför? De låter ju likadant?", sa Bengan. "Jo, men så gör Steve Jones för att få ett fett sound", sa Paddan. "Vem är det?", sa Bengan.

Nåväl, Bengan har all heder av resultatet som ju blev rätt bra. Åtminstone om man jämför med en del senare inspelningar vi skulle göra med folk som också var från den progressiva musikrörelsen. Dessa gamla proggare hade oerhört svårt för distade gitarrer och eko på sång. Allsångskör med mer än en person var också bannlyst på skiva.

Att spela in en singel och sälja den själv fungerade utmärkt ekonomiskt. Inspelning och mixning i fem timmar, mastring, etiketter och pressning av 515 ex kostade oss drygt 2 700 kr ink moms. Lägg därtill 200 spänn rätt i fickan till en tryckare i Kortedala som gjorde omslagen. Sedan sålde vi singlarna på spelningar för 10 kr. Några lämnade vi in på kommission till Sprängkullens Bokcafé och till Bengans Skivor på Allmänna Vägen. De sålde för en tia, vi fick åtta spänn. Andra sålde vi genom postorder, vi radannonserade i RIP, Funtime och senare Schlager. Vi anlitade inte skivdistributörer som Plattlangarna eller SAM. Dels tyckte vi det var kommersiellt att göra det. Men jag tror inte heller att de vid den tidpunkten var intresserade av oss. Det skulle dröja ytterligare något år.

Ett par månader efter skivsläppet gick jag runt i publiken på rockklubben Errols och sålde de sista exemplaren av första upplagan. Vi hade fått in mer än de pengar vi lagt ut. Totalt 4 500 kronor. En del av de pengarna investerade vi genast i en ny upplaga.

Vid det här laget hade Grodan slutat. Då hade han sedan en tid tillbaka lagt gitarren på hyllan och övertagit mitt basspelande så jag kunde koncentrera mig på scenutspelet. Ny var basisten Cristian "Crippa" Odin. Till replokalen i Fryshuset i fiskhamnen släpade han med sig sin kompis Peter "Pete The Beat" Björklund som tittade på våra repetitioner. Plötsligt fick Dag ont i ryggen och hans mamma tillät honom inte att spela mer med oss. Fjortonårige Peter var egentligen gitarrist, men eftersom det var trumstolen som blev ledig fick han sätta sig där. Fram till 2011 har bandet spelat med denna sättning.

Vi finansierade hyran i Fryshuset genom att repa som studiecirkel. Sju kronor per repad timme fick vi av Studiefrämjandet. Vi delade lokalen med Knugens Håf. De invigde oss i hur vi kunde öka intäkterna. De körde nämligen cirkel även hos ABF och ytterligare en hos Studieförbundet Vuxenskolan. Inte lagligt ens på den tiden. Vi fick 10 000 kr i bidrag från Statens Kulturråd så att vi kunde köpa en PA-anläggning. Jag slutade arbeta på Billhälls lager och satsade helt på musiken.

Vi repade tre gånger i veckan. Hårt och disciplinerat. Klockan 10.00 på förmiddagarna startade vi, käkade lunch med hamnjobbarna efter ett par timmar och fortsatte sedan spela långt in på eftermiddagarna. Vi blev med tiden en hygglig liten rockorkester med hjälp av studieförbundens och kulturrådets pengar.

Vi turnerade så mycket som möjligt. Vi kunde ha nöjt oss med att ta de bäst betalda gigen, men vi ville alltid spela. Mitt i veckan ställde vi upp vårt PA och spelade i skolkorridorer, på caféer och fängelser för den som ville lyssna. På helgerna spelade vi på klubbar, musikforum och mer ordinära konsertlokaler. Vi blev med tiden kända för öset på scen, allsången och dialogen med publiken. Skivorna gavs ut på Transmission (bolaget som startades då Nacksving försvann). Med tiden hade vi kokat ned vår punk till en go mix av det vi fyra gillade mest. Pete The Beat - Beatles. Crippa - Ramones. Paddan - Sex Pistols/Johnny Thunders. Jag - Slade.

Vi höll på i några intensiva år tills det blev för mycket. Turnerandet tog kål på oss. Pete The Beat fick blödande magsår i Hedemora under en turné hösten 1984. Han fullföljde gigen med ambulanspersonal stående nedanför scenen, det blev inga extranummer den kvällen. Som om inte det var nog fick jag operera stämbanden efter turnén eftersom jag varit febersjuk med halsont, och ändå sjungit varje kväll. Efter Peters sjukdom orkade vi inte riktigt komma tillbaka mentalt, även om turnén fortsatte året ut efter några veckors ofrivillig vila. Vi laddade batterierna i ett år för att kunna avsluta med en snygg avskedsturné i januari/februari 1986 Sedan var det slut. Bokslutet blev nästan 450 spelningar. Trodde vi då.

Sedan dess har vi återförenats vid några tillfällen. 1991 släpptes samlingsskivan "Pilsner, punk & poesi" på det då helt nya formatet CD. Skivbolaget Arda ville att vi skulle göra en spelning på Magasinet i samband med släppet. Det gick så bra att vi fortsatte av bara farten.

Vi spelade in en ny singel "Tvärs över tiden" och gjorde ett album "Nerv" och ett antal välbesökta spelningar. Som femte medlem hade då Roberto Laghi tillkommit som extra gitarrist. Vi höll på i något år innan vi slutade spela i stillhet. Annat i livet blev viktigare.

När Attentat fyllde 20 år hösten 1998 gjorde vi ett antal jubileumsspelningar. Bland annat det fantastiska giget på Pustervik som låg till grund för vår liveplatta "Attentat lever". Men det var aldrig tal om att återuppliva bandet för reguljär verksamhet. Till 25-årsjubileumet 2003 spelade vi på Svensk Punk 25 år på Vågen inför 1 400 fascinerade fans och genomförde i anslutning till det ytterligare några spelningar. Då hade Patrik Kruse ersatt Laghi på extragitarr.

Sen var det tyst i nästan sju år. Våren 2010 fick vi en förfrågan från Peace & Love i Borlänge om vi ville spela på deras festival. Det ville vi, hade ingen lust att säga nej när Sveriges största musikfestival kallade. Samtidigt släppte vi två nya samlingsplattor. "Attentat är bäst" på CD och "Jag ska inte bli som dom" på vinyl. Gigen gick skitbra, en ung publik dök upp och sjöng med i våra gamla örhängen. Vi hade kul och allt kändes rätt.

Så nu spelar vi på riktigt igen. Tiden och lusten finns. Punken och Attentat behövs mer än någonsin just nu när de mörka krafterna är starkare än på länge. Låtarna vi skriver idag är de bästa vi någonsin har komponerat. Livespelningarna vi gör idag är de bästa vi någonsin har levererat.

När vi släppte albumet ”Fy fan” 2013 fick vi vår första topp 20 placering någonsin på GLF:s officiella försäljningslista, den som baseras på både nedladdning och fysisk försäljning i butik. Vi fyllde av egen kraft Pustervik på releasespelningen. Senare samma år släpptes närgångna dokumentären ”Glöden slocknar aldrig” (signerad filmaren Jonas Nyström) om Attentat nu och då. Jag tycker den har fångat vad Attentat alltid har handlat om. Glöd, kamp och humor!

Mats Jönsson, sångare i Attentat.